Allt i god Orwell-anda
Hans Rosing beskriver (Hbl 4.4) Bush och Blair som drivna av en "idealistisk tro på jämlikhet, tolerans, frihet och demokrati". Enligt honom var deras enda brott i Irak-kriget en "blåögd idealism", medan den riktiga boven i dagens Irak är de hämndgiriga araberna vars dödande av kvinnor och barn är "obegripligt enligt västerländsk moral". Analysen är för övrigt ganska lik den som gjordes i Sovjet gällande kriget i Afghanistan på 80-talet. Man ansåg att den otacksamma lokala befolkningen inte förstått Sovjets "ädla motiv".
Att skälen för kriget plötsligt i efterskott ändrades till "spridande av demokrati" då det visade sig att Saddams massförstörelsevapen varit en myt är ganska illustrerande. Och om vapnen endast var ett svepskäl för att lura amerikanerna att stöda kriget, som Rosing spekulerar, så visar det ingalunda på någon "idealistisk tro på demokrati", snarare ett djupt förakt.
En annan god illustration av detta förakt var det första parlamentsvalet i Irak. Ockupationsmakten planerade nämligen först hålla valen mycket senare och endast lokala råd, handplockade av amerikanerna, skulle få rösta. Irakierna, med Storayatolla Ali Sistani (Iraks viktigaste shialedare) i spetsen, krävde att direkta folkval skulle hållas, och med en snabbare tidtabell. Professor Noah Feldman, som var utsedd av USA för att undervisa irakierna i demokrati och skriva deras grundlag, förklarade att om vi låter irakierna få som de vill så kan "fel personer bli valda". Irakierna gav sig dock inte utan organiserade massiva fredliga protester som till slut tvingade USA att ändra sig (källa: Washington Post 26.11.2003). Sedan ändrades historien, och USA hade egentligen hela tiden strävat till direkta folkval och valet utropades till en stor seger för Bush’s "demokratipolitik". Allt i god Orwell-anda.
Förutom Saddams grymma regim satte invasionen av Irak också punkt för den 13-åriga mardröm som FN:s sanktioner innebar. Enligt UNICEF dog bl.a. en halv miljon barn p.g.a. av sanktionerna! Ett antal höga FN chefer avgick i protest, bl.a. Denis Halliday som beskrev sanktionerna som ett "folkmord". Då USAs dåvarande FN-ambassadör, senare utrikesminister, Madeleine Albright konfronterades med UNICEF:s siffror svarade hon att det var "värt priset". Kanske är detta ett exempel på den "västerländska moral" som Rosing talar om?
Mats Sjöberg
Esbo
Insändaren publicerades i Hbl 7.4.2007